Ge mig en käftsmäll, jag är fel.Jag läste just igenom Ninas blogg, och hon snackade om Kent, och jag fick lust att lyssna på Kent. Första gången på Remus <3
Anyways. Jag har ont i hjärtat. Seriöst, det känns som det är svullet och ihåligt. Rent fysiskt alltså. Inte nåt psykologiskt som jag inte orkar tänka på. För när det gäller mig själv och min hjärna så analyserar jag alldeles för mycket för någon som inte är utbildad psykolog.
Är jag alldeles för onyttig? Hm, jag tränade lite i lördags. Jag hade träningsvärk i söndags, vilket Dreaner uppskattade. Men jag har ont där, och de senaste dagarna har jag känt ett sting av huvudvärk ovanför mitt högra öga lite då och då. Det är läskigt.
Jag har aldrig varit så där allvarligt sjuk. De enda gångerna jag legat på sjukhus har varit när jag har opererat mina öron. Nog för att det var läskigt den gången jag vaknade efter att ha opererat bort mina polyper, med dropp i handen och superont i halsen. Men att vara så där jättesjuk och svag och inte veta?
Ibland kan jag undra hur folk skulle reagera om jag fick en dödlig sjukdom. Jag känner absolut inte för att kolla, för jag skulle bara bli så besvärad med allt jag vill göra innan jag dör. Jag tänker ofantligt mycket på framtiden; gymnasiet, allt efter det...och en massa saker som involverar SP. Att skriva klart Regndroppar och Regnbågsskimmer.
Ja, jag har planer och jag är väldigt rädd för att jag inte ska kunna genomföra dem. Det känns konstigt att säga det; för jag har väldigt många projekt på gång och jag har väldigt svårt för att göra klart saker. Det känns så patetiskt paradoxalt.
Jag känner att jag deperat fumlar efter närhet. Jag menar, jag har verkligen ingen pratamedalltverkligenallt-person. Jag vet inte om jag någonsin haft det...men jag vet inte om jag orkar tänka på det, för då blir jag bara deprimerad.
Och jag tänker inte tala om gymnasievalet. Jag har ingen djup tanke där och jag pallar inte skriva något tråkigt om det.
Men jag såg SP i torsdags. Jag har nog lite svårt att tro det, faktiskt. För innan var det två och ett halvt år sen jag såg dem.
Okej, de spelade bara When I'm Gone, men det ägde så hårt. Först var jag helt hypnotiserad av Chuck, det tog ett tag för mig att märka att Pierre var där. Sen såg jag en stor filmkamera och tänkte "Hm, det kanske är Pat", och det var det. Fatta hur lycklig jag blev? Jag hade aldrig sett Pat live innan. Chuck's got some competition 8)
Jag kommer alltid älska Chuck mest, men Pat kommer inte långt efter.
(och jag tackar Madde för att hon följde med :'D)
